20 januari 2016

Hur man tar sig ur en kris - Sköldkörtelcancer

Som jag skrev här om dagen så drabbades jag av en försenad kris när jag fick reda på att jag inte skulle bli friskförklarad från min Sköldkörtelcancer. Jag förstod inte riktigt vad som hände med min kropp, jag tappade helt orken och energin, jag minns att det kändes som min kropp bara la av. Absolut ingenting var roligt eller ens värt att röra sig för. Inte laga eller äta mat, att gå utanför dörren var nästan otänkbart. Det var sängen och soffan som gällde. Men trots min trötthet sov jag väldigt dåligt, inte så att jag låg och grubblade över något. Men jag vaknade bara mitt i natten och var klarvaken. Någon hade slagit av livsgnistan, energiflödet i kroppen. Jag försökte förklara allt detta för min kirurg på Sahlgrenska, han är en fantastisk kirurg, men han förstod inte. Han sa att han kunde sjukskriva mig i 2 veckor, men det var inte riktigt det jag ville höra. Jag ville förstå för att kunna bota och så här i efterhand så var två veckor ingenting. Jag vände mig då till Vårdcentralen, till en läkare jag träffat en gång tidigare. Jag mindes att jag gillade henne. När jag kom dit så förstod hon direkt (också av egen erfarenhet) och hon förklarade. Bara en sådan sak att bli förstådd och trodd på gör att man blir lite friskare om så en mircobit. Jag minns att hon gav mig ett tips som jag tog till mig:

 - Att energin/dagsformen kommer gå som vågor, njut och våga skratta de sekunder, minuter eller timmar man hamnar på toppen av en våg. Det gör att man har kraft när det kommer en dal.


Sedan gav hon mig en hemläxa:

1. Äta bra mat varje dag
2. Röra på sig utomhus varje dag
3. Umgås med de närmaste vänner och familj, de som stärker


Detta följde jag också. Min syster och mor kom ner till mig bara några dagar efter jag drabbats av krisen. Jag låg på soffan, de lagade mat och stojade som vanligt. Det var skönt att ha dem här. Vi gick ut på korta 10-15 min promenader. Sedan fick min man ställa upp väldigt mycket, jag tror man kan närmast beskriva det som att man går in i väggen, eller utmattningssyndrom. Nu har jag ingen erfarenhet av det. Men jag tror av det jag har fått beskrivit för mig att det påminner mycket om det. Varje dag var en kamp, bara att få i sig mat, att kanske gå med soporna eller ta hand om disken var en tung börda. Det dåliga samvetet för att man inte gjorde mer.
Men att acceptera läget och att våga lita på att kroppen tar hand om det här, att det är just det här som behövs just nu. Just acceptans är en del av läkningen. Med tiden kom också energin gradvis, även med våren och solen kom lättnaden i kroppen. Det var skönt att känna, jag orkade med lite mer varje dag. Kanske att rensa lite ogräs, att ta lite längre promenader o.s.v. Jag tror det är svårt för andra att förstå vad man går igenom, jobbet var för mig helt otänkbart. Jag kunde inte ens närma mig området där min arbetsplats låg. Jag fick sådan ångest. Min arbetsgivare var dock förstående, inte direkt till en början men sedan efter att ha förklarat vad just jag behövde fick jag vara i "fred". Jag tror alla är olika här, men jag behövde vara ensam, jag orkade inte med för mycket folk ute, jag samlade energi på egen hand. Sedan fick jag långsamt återgå till arbetet, 25% till en början och med enklare arbetsuppgifter. Där var min chef väldigt bra, jag minns att han tyckte det var för "enkla" uppgifter och att han var orolig för att jag skulle tröttna, men där och då hade jag lite prestationsångest. Tänk om jag inte ens klarar av det här? Det är viktigt att försöka känna efter och att sedan förmedla detta till sin arbetsgivare, får man inte gehör kan både läkare och försäkringskassan hjälpa dig.

Jag gick även hos en psykolog på vårdcentralen några gånger, vilket också hjälpte mig. Tyvärr har jag hört att vissa landsting bara ger ett visst antal besök. Vilket är väldigt märkligt, för vissa kanske behöver stöd under och framförallt efter en cancerbehandling och pågår detta i flera år så räcker inte dessa gånger långt. Är du under 30 år kan du vända dig till Ung cancer som kan ge dig bidrag för att du ska få psykologisk hjälp. Kanske kan din arbetsgivare hjälpa till som en del i din rehabiliteringsplan?

Jag försökte också fokusera på att göra saker jag tyckte om. Jag började till exempel läsa Kostrådgivarutbildning, den var på distans och jag kunde göra allt i mitt tempo. Det var skönt att ha lite att göra som kändes meningsfullt. Jag började också skriva på en bok, vem vet om det kommer komma ut nån gång :-) Det svåra kan vara att känna sin begränsing och att tacka nej till aktiviteter. Att man inte tar på sig för mycket när energin väl kommer tillbaka, utan att verkligen ge det den tid det tar. Du har bara en kropp och det är bara din uppgift att ta hand om den och den ska räcka i många år.





foto: Living by Miriam


A holistic healthy lifestyle!
Inredning, trädgård, skönhet, mat, hälsa & anticancer




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för du tar dig tid att skriva en liten hälsning. Det gör mig väldigt glad! :-) Om du har specifika frågor mail mig gärna.

Thanks for leaving a message.
Love Miriam

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...