6 februari 2017

4 år med sköldkörtelcancer

Idag är det 4år sedan jag fick mitt sköldkörtelcancerbesked. Tiden har gått ofantligt fort och jag tänkte idag reflektera lite över den tiden. När jag ser tillbaka så kan jag konstatera att rehabiliteringslägret som jag var på med Ung Cancer var en viktigt milstolpe i min läkning. Den kom precis rätt i tiden. Att få höra andras historier och hjälpa andra hjälpte också mig. Jag kan även konstatera att jag själv liksom många andra som får sitt besked fokuserar på träning och andra "petitesser". Det är flera som mailat och frågat, eller frågar på Facebook. Kan jag träna som vanligt, kan jag springa det loppet, kommer jag gå upp eller ner i vikt, osv. Jag säger inte att dessa tankar är fel, det är ett sätt att skydda oss. Eller vi tror det skyddar oss, precis som det där när vi tror vi skyddar någon genom att underhålla information. Det funkar inte i längden.

 Jag förstår nu att för att jag skulle kunna läka och gå vidare, för att mitt liv inte skulle vara en lögn, så var det bara en sak som gav frid i kroppen. Acceptans. Att acceptera att man är sjuk, att istället fokusera på det för något annat. Att erkänna detta skapar frid. Men det är en process, det kanske inte kommer direkt. Man måste också ge sig själv tid att läka både mentalt och fysiskt. Det är så många pusselbitar som ska hamna på plats. Det går att inte räkna med att livet är som vanligt, att det någon sin ska bli som vanligt. Livet blir annorlunda, det vore konstigt annars. Många vill så gärna arbeta som vanligt, köra på bara. Jag tror man behöver dra i handbromsen, tagga ner. Sedan kommer oftast energin och lusten tillbaka. Men man ska inte glömma att det är okey att vara arg, ledsen, besviken eller bara tom. Att bara gå i mjukisbyxor hemma. Att vara sjukskriven är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tillfälligt tillstånd som behövs för att kroppen ska läka, på alla plan. Även den psykiska. Jag tror vi har svårare att erkänna en psykisk sjukdom, den syns inte som ett sår, finns den då?

Nån vecka efter operation 2.
Jag känner också att stödet från vänner och familj varit enormt, även från mer avlägsna bekanta som hört av sig. Det har gett mig en styrka att kämpa på. Min gudson som föddes någon vecka efter beskedet och bara dagar innan jag opererades har också varit en livboj. Något att hänga upp fokus på, barn har sånt framtidsfokus, precis det man behöver när man är sjuk. Jag tror också hur konstigt det än låter, att min kris/utmattningssyndrom jag hamnade i också har varit en viktig del i återhämtningen. Jag är idag inte friskförklarad, kommer inte bli, kommer inte få den där "gröna stämpeln". Men det går bra, det funkar, det går att leva, jag känner mig inte sjuk.


foto: Living by Miriam 
Hem, Trädgård, Barn & Hälsa.


Följ bloggen på:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för du tar dig tid att skriva en liten hälsning. Det gör mig väldigt glad! :-) Om du har specifika frågor mail mig gärna.

Thanks for leaving a message.
Love Miriam

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...